Ny rapport för NHO Geneo: Norges välfärdsproblem är brist på människor, inte pengar
Norge bruker mer på velferd enn nesten alle andre land, men en ny rapport bestilt av NHO Geneo hävdar att den verkliga begränsningen inte längre är pengar. Det är människor.
Rapporten, Et bærekraftig velferdssamfunn: Veivalg og muligheter ("Ett hållbart välfärdssamhälle: vägval och möjligheter"), skrevs av Kåre Hagen, chef för Centre for Welfare and Labour Research (SVA) vid OsloMet, och presenterades på NHO Geneos årskonferens. NHO Geneo är arbetsgivarorganisationen för privata leverantörer inom hälsa och välfärd; Hagen skriver i förordet att han ensam står bakom analysen.
Tre decennier utan framsteg mot utanförskap
Hagens dom över arbetsinkludering är rättfram. Mätt efter hur många som kommer in i stabilt arbete, snarare än hur många som passerar genom program, är resultaten svaga: utanförskapsnivåerna har inte sjunkit på tre decennier — "snarere tvert om" (snarare tvärtom).
- I början av 2000-talet hade Norge en av Europas högsta sysselsättningsgrader. Nu ligger landet på 7:e plats.
- Sedan 2001, då det första avtalet om Inkluderande arbetsliv trädde i kraft, har sysselsättningsgraden för personer i åldern 20–66 med utländsk bakgrund bara stigit från 63 till 67 %. För resten av befolkningen har den varit praktiskt taget oförändrad: 79,8 % 2001, 79,3 % 2024.
- Det finns 105 000 ungdomar under 30 år som i dag står utanför arbete och utbildning.
- Hälften av Norges förtidspensionärer uppger att de hade det svårt i skolan. "Ungt utanförskap är mycket kostsamt," skriver Hagen.
Vad en liten förbättring skulle vara värd
Hagen försöker inte göra en fullständig beräkning av utanförskapets samhällskostnad. I stället visar han hur mycket även en marginell förbättring är värd, med hänvisning till en färsk beräkning (Andersen, 2026): en 10-procentig minskning av sjukfrånvaron och av antalet personer som uppbär arbeidsavklaringspenger (AAP) och uføretrygd skulle spara 25 miljarder NOK. Om dessa personer i genomsnitt arbetade halvtid i stället för att uppbära förmåner, skulle det tillföra ett värde motsvarande 35 000 heltidsjobb.
Mot detta gör han en grov uppskattning att offentlig sektor spenderar 50–60 miljarder NOK per år på inkluderingstjänster: cirka 24 miljarder genom Directorate of Integration and Diversity och 12 miljarder på NAVs arbetsmarknadsprogram, utöver yrkesrehabilitering, delar av missbruksvården, eftervård efter fängelse och kommunala åtgärder.
Vänd på perspektivet
Kärnrekommendationen är att vända inkluderingspolitiken upp och ner. Dagens system, hävdar Hagen, vilar på tre antaganden: att personen som står utanför arbetslivet är problemet som ska lösas, att bara ordinarie jobb räknas, och att kombinera lön och förmåner är en risk som måste bevakas. Omvänt blir detta ett program:
- Placera först, utbilda sedan. Människor behöver vara inne i arbete innan de bygger upp motivationen och färdigheterna för det — logiken bakom supported employment.
- Utforma jobb som passar. Skapa riktiga, produktiva roller för personer som inte klarar ordinarie arbete, drivet av arbetsgivarnas eget intresse. Kommuner med brist på vårdpersonal bör flytta uppgifter från specialiserad personal till jobb som passar personer som har svårt att få arbete.
- Gör arbete plus förmåner lönsamt. Hagen föreslår ett experiment för personer med AAP och uføretrygd lika stort som den nuvarande skattelättnadsförsöket för ungdomar, till exempel genom att låta en person ge en del av sin förmån som lönesubvention i utbyte mot att arbetsgivaren betalar en fastställd lön.
Sjukfrånvaro som kvalitetsmått på tjänster
Hagen behandlar också sjukfrånvaro inom hälsa och omsorg som en fråga om kvalitet och kapacitet. Om varje kommun hade lika låg sjukfrånvaro som de bästa 20 %, skulle hälso- och omsorgstjänsterna vinna 10 800 heltidsekvivalenter — utan högre offentliga utgifter. För de 105 000 ungdomarna som står utanför arbete och skola lanserar han idén om ett civilt alternativ till militärtjänst, där de utbildas i kris- och beredskapsarbete.
Rapporten avslutas med 10 rekommendationer, från starkare tryck för innovation och bättre mätning av vad som fungerar, till förutsägbara villkor för privata leverantörer och ett skifte "från välfärdsstat till välfärdssamhälle".
Varför det spelar roll för arbetsgivare: Hagens argument placerar arbetsgivarna i centrum. Om Norges arbetskraftsbrist ska lösas bland dem som i dag står utanför, måste inkludering ske på arbetsplatserna — genom jobbdesign, stöd på arbetsplatsen och arrangemang som gör det lönsamt för båda parter.
Läs mer om utanförskapets statsfinansiella kostnad på InkludX Economics.
Källa: Kåre Hagen (2026), Et bærekraftig velferdssamfunn: Veivalg og muligheter, rapport beställd av NHO Geneo.